Min mormors dockskåp är inget museum, utan en väl vårdad leksak som fortsätter att fascinera och roa barn och vuxna. Läs om skåpet och dess historia!
Mormor - Brita Ewald
Min mormor (styvmormor) föddes 1913 i Helsingborg.
Karin och Sigfrid Ewald
Hennes far var stadsingenjören Sigfrid Ewald och hennes mor var Karin, född Hasselgren. Jag tror de bodde i en fin villa i Pålsjö, i norra delen av Helsingborg.
Dockskåpets salong
Min mormor dog 1988. På ett blad hade hon skrivit ner historien om sitt dockskåp.
Dockskåpet
När Brita var ca fem år gammal fick hon ett dockskåp med sex rum. Skåpet har två glasdörrar och under finns ett par dörrar till förvaringsfack.
Köket
Köket - detalj
Jag vet inte om skåpet är byggt speciellt för att vara ett dockskåp, men jag skulle nästan tro det.
De sex rummen tapetserades av ingenjör Ewald
Skåpets sex rum inreddes efterhand till barnkammare, sängkammare, herrum, salong, matrum och kök. Det var ingenjören Sigfrid Ewald som med nöje tapetserade skåpets alla rum. Han använde tapetrester som blivit över från det egna hemmet. På så vis fick skåpets sängkammare samma tapeter som familjen Ewalds sängkammare, osv.
Herrummet
Herrummet - detalj
Möbler tillverkade av cigarrlådor
Mormor berättade att hennes far rökte cigarrer. Dessa köptes i trälådor och efterhand som de tömdes lämnades lådorna till en snickare. Denne snickare hade drabbats av barnförlamning och tillbringade sitt liv i rullstol. Snart efter att en låda lämnats infann sig snickaren med, som mormor uttryckte det "underbart välgjorda möbler".
Matrummet
Mamma Karin syr
Mamma Karin sydde docklakan med hålsöm, gardiner med spetsar och dukar med broderier. Hela familjen hade roligt med att inreda och dekorera.
Mamma Karins lakan med hålsöm
Sovrummet
Dockorna hade porslinshuvuden och fick riktiga kläder typiska för sin tid - 1920-talet. Dockmamman har riktigt hår, uppsatt i knut på hjässan.
Några av skåpets detaljer
Mormor berättade att många av skåpets detaljer köptes i Boréus leksaksaffär i Helsingborg. (Den minns jag själv från 1960-talet...) Andra handlades i en dockaffär på "Strøget" i Köpenhamn. Bland dessa inhandlade saker nämnde mormor särskilt en grammofon av 1920-talsmodell, en liten (ca 2 cm) köttkvarn, en dammsugare och en kaffekvarn.
Dammsugare
Några saker har en speciell historia. Det finns ett litet lerkrus som ingenjör Ewald ska ha fått som liten. Det är tillverkat på Vallåkra keramikfabrik och han ska ha fått det vid ca 10 års ålder, dvs i slutet av 1880-talet. I kruset har alltid stått en liten blombukett. Det är konstgjorda förgätmigej, som härstammar från en hatt som mamma Karin bar ca 1915.
Krus med förgätmigej
Dockskåpets liv under nästan 90 år
Min mormor fick alltså skåpet, lekte med det och var med och inredde och dekorerade. Med jämna mellanrum kom det nya möbler, tillverkade med cigarrlådor av en handikappad snickare. Kanske varade leken till mitten av 1920-talet.
Brita gifte sig 1937 med min morfar, då ensamstående far med en två-årig dotter - min mamma. Så småningom fick hon också leka med skåpet, säkert under sträng förmaning att vara ytterst varsam. Min mamma fick en lillasyster som sedan under samma regler hade glädje av skåpet.
Barnkammaren
Det första barnbarnet blev jag. Jag minns aldrig att vi fick leka med skåpet, men att bara få öppna dörrarna och titta på allt fint var spännande. Försiktigt kunde man plocka ut någon docka och titta på. Jag tror att mormor efterhand kompletterade inredningen med små fynd här och där. Jag minns också att tapeterna var rätt slitna, missfärgade och på väg att lossna.
När jag själv var i 25-årsåldern fick jag ett dockskåp och började inreda det. Köpte små möbler i byggsats som limmades, betsades och lackades. Mycket tillverkade jag själv. Det ledde till att även min mamma skaffade sig ett dockskåp. Jag tror att det gladde mormor mycket att hennes intresse levde vidare.
Dockskåpet idag
Mormors dockskåp finns kvar. Som jag skrev i inledningen är det inget museum. Alla rummen har tapetserats om. Nya möbler och olika inredningsdetaljer har tillkommit, men den ursprungliga rumsindelningen lever kvar.
Och mina barn och deras kusiner får lov att leka med det. Naturligtvis förmanade att vara mycket, mycket försiktiga...